Kompletterande majskolvar
Igår åt vi klyftpotatis, morot, rödlök och kyckling i ugn. Till detta hade vi majskolvar och beasås. Jag och Christian alltså. Det slog mig när vi åt majskolvarna hur jag skulle kunna beskriva och jämföra våra personligheter med dessa som exempel.
Jag, som är en väldigt pedantisk person, som har mina fixidéer om hur saker ska göras och vara, äter min majskolv med väldig ordning och struktur. Först börjar jag ute i hörnen på kolven. Först ena hörnet, sedan det andra hörnet. Detta för att jag ska ha något att hålla i. Jag skapar mig små handtag. Sedan äter jag rad för rad. Jag missar inte ett enda majskorn. Det är nästan som i Kalle Anka förutom att jag äter långsammare och utan pling. Det vore dock väldigt häftigt om det kom ett pling efter varje rad! Hur som helst fortsätter jag så tills majskolven är slut.
Christian, som inte har detta maniska beteende och behov av struktur på en sådan extrem nivå som jag, äter på ett helt annat sätt. Han har nog inte en utarbetad plan för hur en majskolv bör ätas. Han äter bara. Christian lyfter upp sin majskolv och nästan attackerar den med munnen. En tuggga här, en tugga där. Sikta, anfall, backa bak huvudet och sikta på nytt. När han är klar med sin majskolv finns många små ensamma, ibland halvmosade, majskorn kvar som överlevde striden. Som jag gärna hade ätit upp om det inte hade sett så stökigt och oaptitligt ut.
Nu menar jag inte att Christian som person är en människa som går in med strid i allt han gör. Det gäller oftast bara majskolvsätandet. Men precis som vi äter våra majskolvar på väldigt skilda sätt är vi också väldigt olika människor. Jag, en person med maniska behov av struktur och ordning på mitt sätt. Han, en lugn och laid back kille som tar det lite som det kommer. Vi, två personer som kompletterar varandra ganska bra!
Jag, som är en väldigt pedantisk person, som har mina fixidéer om hur saker ska göras och vara, äter min majskolv med väldig ordning och struktur. Först börjar jag ute i hörnen på kolven. Först ena hörnet, sedan det andra hörnet. Detta för att jag ska ha något att hålla i. Jag skapar mig små handtag. Sedan äter jag rad för rad. Jag missar inte ett enda majskorn. Det är nästan som i Kalle Anka förutom att jag äter långsammare och utan pling. Det vore dock väldigt häftigt om det kom ett pling efter varje rad! Hur som helst fortsätter jag så tills majskolven är slut.
Christian, som inte har detta maniska beteende och behov av struktur på en sådan extrem nivå som jag, äter på ett helt annat sätt. Han har nog inte en utarbetad plan för hur en majskolv bör ätas. Han äter bara. Christian lyfter upp sin majskolv och nästan attackerar den med munnen. En tuggga här, en tugga där. Sikta, anfall, backa bak huvudet och sikta på nytt. När han är klar med sin majskolv finns många små ensamma, ibland halvmosade, majskorn kvar som överlevde striden. Som jag gärna hade ätit upp om det inte hade sett så stökigt och oaptitligt ut.
Nu menar jag inte att Christian som person är en människa som går in med strid i allt han gör. Det gäller oftast bara majskolvsätandet. Men precis som vi äter våra majskolvar på väldigt skilda sätt är vi också väldigt olika människor. Jag, en person med maniska behov av struktur och ordning på mitt sätt. Han, en lugn och laid back kille som tar det lite som det kommer. Vi, två personer som kompletterar varandra ganska bra!
Kommentarer
Trackback
