Haly

Nu har jag inte skrivit på ett par dagar. Det känns inte som att det spelar någon roll egentligen. Det är inte som att min blogg tilltalar speciellt många människor ändå. Det är skönt att skriva av sig och så men det blir ju självklart roligare om man har många läsare. Jag har dock insett att jag skriver till mig själv mer än till någon annan vilket mycket möjligt kan vara anledningen till antalet läsare av min blogg.

Har varit ganska spänd de senaste dagarna. I Fredags var vi på rättegång. Både jag och Sofie vittnade och jag var sjukt nervös hela dagen. Det var jobbigare än jag hade trott att det skulle vara. Enda sen jag valde att kastas in i den här smörjan har jag kunnat ta distans ifrån den. Har blivit arg och frustrerad många gånger men aldrig på riktigt mått dåligt av den. Först nu börjar det kännas. Det får mig att tänka hur stark Christian är som givetvis har upplevt det hela med stor ångest från första början.

Det här kan väl knappt räknas som ett inlägg, men det får duga den här gången. Jag kan trösta er som läser med ett roligt citat från igår när jag jobbade. Jag hade svårt att låta bli att skratta. En väldigt trevlig och vänlig kille kom fram till mig och sa:

"Jag vill ha en sånhär mjukisglass tack"

Det var länge sen vi åt fisk så idag gjorde jag världens godaste fiskrätt som jag blev väldigt nöjd med och därför vill dela med mig av.

2-4 pangasiusmal-filéer
2 msk creme fraiche
2 msk majonnäs
2 grovrivna morötter
½ finhackad rödlök
3 små finskurna tomater
1 stor vitlöksklyfta
1 msk tomatpuré
½ dl vatten
1 grönsaksbuljong
Couscous
smör/olja
Salt
Socker
Vitpeppar
Citronpeppar
Basilika


Varm salsa:
Stek morot, rödlök och tomat på mellanvärme. Häll på salt, socker, vitpeppar, basilika, tomatpuré och vatten. Pressa i vitlök. Låt puttra.

Kall dressing:
Blanda creme fraiche och majonnäs. Häll på lite salt och citronpeppar.

Fisk:
Häll på salt och citronpeppar. Bryn kort tid på båda sidorna på hög värme så att fisken tar färg. Stek sedan på eftervärme med lock på tills fisken är klar.

Couscous:
Koka upp vatten med buljong, salt och smör/olja. Tillaga couscous efter beskrivning på förpackningen.

Servera och njut!

Igår åt vi klyftpotatis, morot, rödlök och kyckling i ugn. Till detta hade vi majskolvar och beasås. Jag och Christian alltså. Det slog mig när vi åt majskolvarna hur jag skulle kunna beskriva och jämföra våra personligheter med dessa som exempel.

Jag, som är en väldigt pedantisk person, som har mina fixidéer om hur saker ska göras och vara, äter min majskolv med väldig ordning och struktur. Först börjar jag ute i hörnen på kolven. Först ena hörnet, sedan det andra hörnet. Detta för att jag ska ha något att hålla i. Jag skapar mig små handtag. Sedan äter jag rad för rad. Jag missar inte ett enda majskorn. Det är nästan som i Kalle Anka förutom att jag äter långsammare och utan pling. Det vore dock väldigt häftigt om det kom ett pling efter varje rad! Hur som helst fortsätter jag så tills majskolven är slut.

Christian, som inte har detta maniska beteende och behov av struktur på en sådan extrem nivå som jag, äter på ett helt annat sätt. Han har nog inte en utarbetad plan för hur en majskolv bör ätas. Han äter bara. Christian lyfter upp sin majskolv och nästan attackerar den med munnen. En tuggga här, en tugga där. Sikta, anfall, backa bak huvudet och sikta på nytt. När han är klar med sin majskolv finns många små ensamma, ibland halvmosade, majskorn kvar som överlevde striden. Som jag gärna hade ätit upp om det inte hade sett så stökigt och oaptitligt ut.

Nu menar jag inte att Christian som person är en människa som går in med strid i allt han gör. Det gäller oftast bara majskolvsätandet. Men precis som vi äter våra majskolvar på väldigt skilda sätt är vi också väldigt olika människor. Jag, en person med maniska behov av struktur och ordning på mitt sätt. Han, en lugn och laid back kille som tar det lite som det kommer. Vi, två personer som kompletterar varandra ganska bra!

Förutom att jobba på McDonalds nästan hela sommaren ska jag försöka komma iväg på någon slags semster med min kärlek. Igår satt jag och kollade efter sista minuten-resor för att se vad de ligger på ungefär. En vecka i Cypern. Dubbelrum. Frukost ingår. ca 1800 kr. Hotellet var dessutom fräscht. Waaa! Vi hade fått det om vi hade åkt idag.

Idag pratade jag med en vän från England, som bor i Cypern. Jag lärde känna henne sommaren 07 när jag jobbade i Cypern. Natalie heter hon. Vi började prata om sommar och semester och plötsligt bjöd hon hem mig och Christian till sig. Fick veta att hon och hennes pojkvän bor i en villa där det finns mycket plats över.

Jag ska se över min ekonomi och prata med Christian. Det är nog det billigaste vi kan komma undan med till en utlandssemester. Det vore för jäkla trevligt att träffa Natalie igen!

Jag hoppas att det blir av!

Ugh! Det känns som att någon har manglat mina fötter för att sedan pressa ihop dem till kompakta klumar och sedan lagt dem i ett värmeskåp! Så går det när man jobbar dubbelpass på McDonalds. Pass ett varade från nio till tre. Sen var jag ledig en timme och fortsatte med pass två från fyra till sju. Det var faktiskt extra hårt tryck idag. kanske för att det är klämdag. Vem vet eller bryr sig.

McDonalds är just nu under strikt bevakning av media vilket märktes idag på jobbet. En man kom in och ställde sig vid en kassa där ingen personal stod. Det var mot slutet av mitt andra pass och restaurangen var rätt så tom. Jag gav honom ett trevligt "Hej" vilket han svarade på med en lång tystnad. Han stirrade rakt fram och var tyst. Något jag fann lite märkligt. Till slut sa han argt med sin dalmålsdialekt "Vadå hej?!" Jag blev förvirrad. Då gick han fram till min kassa och började läxa upp oss onda McDonalds-arbetare. Vi missköter minsann maten, fuskar och säljer gammal mat från flera dagar sedan. En arbetskamrat till mig hämtade arbetsledaren som enligt vår policy ska ta hand om ärenden som dessa. När gubben hade fått lite svar på tal ville han köpa mat?! Jag blev förvirrad. En McFeast och en stor pommes skulle han ha. "64 kr" sa jag. Det ville han inte betala. Jag förklarade att det skulle bli billigare om han köpte läsk till för att det då blir en hel meny. Då slängde han fram en femtiolapp och sa "Varför ska jag behöva betala för att jag försöker leva sunt?". Varpå han menade att det skulle vara sunt att välja bort att dricka läsk när man äter mat på McDonalds. Återigen fick arbetsledaren hantera denna sjukt irriterande och provocerande kund. Vi får väl se om jag dyker upp på uppdrag granskning efter det här.

Igår när jag såg på tv kom en reklam för norrlands guld. På slutet av reklamen sa en kille något i stil med "Håll utkik efter älgen". Sedan sa en speakerröst "När älgen blivit blå är ölen kall". Jag började fundera. Varför just blå? varför inte brun som en riktig älg? Om jag nu går omkring och kollar efter älgen som de uppmanar mig till så kommer jag ju aldrig hitta den. Inte den blå iallafall. För det finns inga blå älgar. Och de älgar jag hittar kommer ju alla vara bruna vilket betyder att ölen aldrig kommer vara kall.

Mannen från Dalarna kanske hittar en älg som inte bryr sig det minsta om att han är arg över McDonalds hantering av mat. Mannen alltså, inte älgen.

Jag har precis läst igenom hela min blogg och insåg då snabbt att den är väldigt osammanhängande. Om intresset för mig och människorna i min omgivning finns för en total främling så skulle inte bloggen hjälpa till sådär jättemycket.

Jag har ett mission att skriva i bloggen varje dag och hoppas att jag kan hålla det den här gången. Därför tänkte jag nu berätta om mig och människorna i mitt liv och samtidigt hoppas att intresset för detta existerar någonstans där ute.

Jag är Hanna. En framtida förskole- och lågstadielärare som utbildar sig på Linköpings universitet! Jag älskar att sjunga och hatar att vara själv. Jag pratar mycket, ofta om mig själv tror jag. Jag tycker om att skratta men gör det alldeles för sällan. Jag är väldigt petig och noga med en del saker. Jag har en stor tendens att gnälla utan att vara medveten om det. Jag har enorm barnlängtan.

Jag har en stor familj som jag älskar. Mamma Monica, pappa Urban, syster Sofie, syster Malin, syster Sara och hunden Viggo. Mina päron och lillsyrran bor i Stockholm. Det är synd, jag saknar dom ofta. Sofie, Malin och Viggo bor inte långt borta och det är jag glad för. Jag har på senare år förstått att inte alla har så nära relation med sin familj som jag har. Känner mig lyckligt lottad!

Jag har en underbar sambo, Christian, som jag också älskar. Till skillnad från min älskade familj är det inte obligatoriskt för honom att älska mig trots mina bra, men främst mindre bra egenskaper. Det älskar jag honom för! Jag är nog inte lätt att vara med alla gånger. Han är snyggast på jorden också, min kille.

Jag är en otroligt lat person, säkert den lataste jag känner. Jag har så länge jag kan minnas haft en önskan om att vara en sån person som är hurtig, kreativ och rolig hela dagarna. Många skulle säkert säga något i stil med: "Men det är ju bara att göra det. Bli sån då!". Det är faktiskt inte speciellt lätt att ändra hela sin livsstil. Framförallt inte när man är latast av alla man känner.

I vissa perioder blir min lathet något annat än bara en egenskap jag har. Det blir nog mer en svacka i min vardag. Jag har många måsten och borden som jag låter bli att göra så länge det går. Vissa gör jag aldrig eftersom att ingen annan behöver att jag gör dem. När jag inser detta brukar jag drömma om en dag när jag har familj och kanske jobb istället för studier. En dag när jag gör alla mina måsten och har kommit in i en rutin som i slutändan gör mig till en hurtigare, mer kreativ och roligare person.

Idag gick jag upp klockan nio och har ännu inte bytt kläder från sovkläderna, ätit frukost eller för den delen ätit lunch. Klockan är halv två och jag har rökt flera cigaretter, druckit en power king och ätit en chockladbit. Ett liv där man går upp klockan sex-sju för att ta hand om ett barn och samtidigt tar sig igenom en massa måsten känns väldigt avlägset.


Jag längtar efter det livet så att det nästan gör ont i kroppen!

Idag fick jag inspiration till två saker: Att skriva i bloggen och att skaffa barn. Eftersom att det sistnämda kräver x antal månader valde jag det första.

Under dagen har jag varit nästan totalt värdelös och åstakommit två vettiga saker. Jag lagade lunch åt mig och min älskade och plockade sedan in i diskmaskinen. Resten av dagen har spenderats genom att läsa korvasbloggen. Vilken gav mig inspirationen att skriva lite i min egen blogg (om jag får kalla den det). Någonstans mellan det vettiga och det ovettiga, men än så underbara, lyckades jag bli arg och ta sönder vår (läs Christians) skrivbordsstol. Något han inte än är medveten om. Hur kan man lyckas med en sån sak undrar han snart nog. Ja, det undrar jag med!

Som vissa kanske vet så har jag en tendens att smälla/kasta/slå i saker när jag blir tillräckligt förbannad. Oftast blir det att jag slänger mobilen i soffan eller sängen. Kanske åker någon dörr igen. Min ilska ger mig sällan känslan av ren ilska. Jag känner mig oftast bara jävligt frustrerad! Frustrationen ligger inte långt ifrån gråten vilket oftast gör mig mer arg och frustrerad. (För vem vill börja tjuta och snyfta inför folk när allt man vill är att verka tuff och stark och arg.) Men eftersom att jag antagligen har någon slags klantgen i mig, alternativt någon oturlig förbannelse, så lyckas jag 9 av 10 gånger ta sönder det jag smäller/kasta/slår i. Att jag aldrig lär mig.

Snart kommer Christian hem och frågar mig varför skrivbordsstolen ligger på golvet. Då får jag väl skämmas lite. Men jag tror att den går att limma ihop. Det var bara ett av hjulen som sprack och lossnade.